Erkänner. Förslavad under samtidens tekniska överproduktion, samtidens förgiftande självutplånande självupptagenhet. P åker och jag frågar hur jag kan vara säker på att jag kommer fortsätta existera när han inte längre ser mig. Sen tar jag den vanliga vägen till speglarna och kamerorna. Stirrar ögonen ur mig, stum och förvrängd. Igår lagade vi mat. P drack cola, jag rödvin, i vinröd tröja av märket masculine. Försöker. Väntar på att bakhuvudet ska explodera, spruta konfetti och serpentiner, fyrverkerier och galla. Frågar P om han vill befrukta mig. Ägnar flera timmar åt att titta på salugårdar, drömma om jord, hantverk, djur. Att, om jag bara fick bo där under lövträden, vid ängarna, så skulle det gå över. Om jag bara fick klä mig i slitna t-shirts, gummistövlar och ha jord under naglarna, om jag bara fick tid att sitta och stirra ihjäl mig på landskap istället för påmig själv. Det sunda, jag skulle gå upp i vikt (tunnhet missmatchar visionen) och ostört kunna gräva hur många gropar som helst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar